4 olika kommunikationsstilar – viktigt att förstå i projekt

På en projektledarkurs för några år sedan och när jag gått coachutbildning har jag fått lära mig om de fyra kommunikationsstilarna. De är:

Man kommer fram till dessa genom att gruppera personligheter på en skala mellan social(bryr sig alltid om mycket om relationer) och saklig(tänker bara på saken i sig, utan att ta mänskliga hänsyn). En rent saklig person uppfattar inte alla de konflikter han skapar kring sig och sin person. Den andra skalan är mellan stödjande personer och pådrivande personer. Den är enklare att förstå intuitivt. Det skapar fyra olika sektorer och därmed persontyper:

Vänskapliga personer gillar att bjuda på fika för alla i gruppen. De gillar att mysa tillsammans. De bjuder på bullar på arbetsplatsen, utan att ha någon baktanke. De är viktiga för de skapar en god stämning i gruppen så att alla trivs.

Uttrycksfulla personer tar plats, är yviga, ser sig själv som centrum i världen, skryter, skarvar med sanningen, arbetar oftare med införsäljning/reklam. De är bra på att skapa engagemang kring oftast nya tankar och idéer och betydligt sämre på att göra det sista som krävs för att avsluta ett projekt.

Pådrivande personer driver projekt utan att direkt ta hänsyn till det mänskliga. De uppfattas som kalla av omgivningen. Göran Persson, fd statsminister, är ett exempel. Han uppfattade inte alla de konflikter han skapade omkring sig. Pådrivande personer gillar att styra själv. Om de inte får styra så är de inte med alls i projektet utan på väg till något annat. Göran Persson övergav riksdagsarbetet efter ett par år och återvände till Katrineholm för att bli kommunalråd. Om man vill få en sådan här person mer motiverad i projektet skall man säga ”det vore bra för din karriär”.

Analytiska personer gillar att skapa struktur och ordning. De är de som läser alllt i alla utskickade dokument, och de kan inte förstå varför inte alla andra inte gör detsamma. De skapar ofta strukturer utanför den egentliga uppgiften, vilket kan vara bra på sikt, men ofta är för kostsamt och egentligen inte behövs. De anser oftast att de inte är klara med en aktivitet, för ur deras perspektiv är de inte klara än. Det finns risk att de aldrig upplever sig som klara. Om en analytisk person tar ett beslut så är det genomtänkt och ändras inte i första taget.

Jag tycker att den här teorin hjälper mig att förstå och acceptera att andra tänker annorlunda än mig. Det gör mig mer tolerant. Jag hörde t.ex. Björn Skifs (en typisk vänskaplig persontyp?) har fått kritik i ett TV-program jag lyssnade på – för att han inte dragit full nytta av sin talang. Han var ju 1:a på USA-listor under 70-talet, men har ju därefter inte blivit lika framgångsrik och känd som t.ex. ABBA eller Roxette. En pådrivande person kan tycka att Björn Skifs skulle ha drivit på och tagit vara på alla chanser. Jag gillar Björn Skifs(och alla andra vänskapliga) och förväntar mig inte att de skall överge sin kommunikationsstil och bli sin egen motsats. Däremot kan det ju vara läge att försöka para ihop den vänskaplige med någon med mera driv. För så är det ju i projekt. Resultatet är ju det som räknas i projektarbete, men det blir så mycket mer tillfredsställande om det görs med hänsyn till människorna.

En annan viktig sak att påtala att varje människa är en kombination av de fyra olika stilarna.

Jag själv ligger mitt mellan stödjande och pådrivande. Ibland lite mer stödjande, ibland pådrivande. På den andra skalan är jag mycket mer social än saklig vilket medför att jag hamnar uppe till höger bland de uttrycksfulla. För att välja att skriva en personlig blogg måste man nog vara uttrycksfull . Jag känner igen mig i många av de andra sakerna som tillskrivs uttrycksfulla också, men gillar inte alltid de sidorna hos mig.

När jag blir mycket pressad i projekten, när de hamnar i kris, då ändrar jag stil, jag blir mer analytisk. Huvudfrågan blir: ”Vad är den grundläggande anledningen till den här situationen, egentligen!”. Jag kan nästan inte åstadkomma något resultat i projektet innan jag hittar ett tillfredsställande svar på den frågan. Mina projektkollegor vill ibland inte diskutera den frågan, i alla fall inte just då. Jag får uppmaningar som: ”Glöm det där, jobba på istället!”. Jag har svårt att ta till mig rådet och vill egentligen inte göra det eftersom jag upplever att vi springer och stressar, fast mot fel mål eller utan möjlighet att nå målet. Som tur att det är ovanligt att jag hamnar i den situationen.

Kanske är det analytiska det minst tydliga hos mig. Kanske är det därför jag verkligen gillar att omge mig med många sådana vänner och kollegor, för jag känner att de kompletterar mig bra. Jag dra nytta av deras insikter. Det som brukar hända är att jag äter lunch med någon, det kommer fram till en spännande insikt som jag sedan ägnar resten av veckan till att berätta för alla intresserade och även, tyvärr, de som inte är intresserade. Man får lära sig leva med och acceptera, sin personlighets styrkor och svagheter och göra det bästa man kan av dem.

Det enda som är säkert är att vi alla är olika. Paradoxen är att vi ofta tänker precis tvärtom, omedvetet förutsätter vi att andra är som oss och tänker på samma sätt, men så är det alltså inte – därför är det viktigt att vi talar och kommunicerar med andra.