Michael Jackson har hittats död idag
Det verkar vara dödligt farligt att bli megastjärna som Michael Jackson, Elvis eller Marylin Monroe. Alla har dött efter att de inte verkat klara av att hantera sin stjärnstatus. Inte minst Jackson som hela sitt liv varit en firad stjärna. Framgången leder till att man får en stark mediabild, men jag tror att man gradvis försvinner som person bakom bilden av den framgångsrika stjärnan. Andra människor ser inte personens djup, bara ytan. Det verkar vara livsfarligt. Det verkar inte finnas många farligare sätt att leva än att bli mega-stjärna.
Därför måste man ju också djupt imponeras av såna som Madonna som verkar ha tillräckligt stark karaktär för att stå emot trycket. Man kan också lättare förstå det kloka med att som ABBA gör att INTE stråla samman igen, trots omvärldens krav. Det kanske inte var bra för människorna i ABBA att fortsätta i det starka ljuset av hela världens strålkastare på sig. Tror ni att de skulle kunna säga det, ifall de insett det på ett medvetet plan? Tror ni att det skulle kunna stå så i tidningen?
Ändå vill barnen i vår värld bli en stjärna och deras föräldrar hejar på dem. Vet de verkligen vad de gör? Det verkar ju bli dödligt även för vissa idrottsstjärnor i Sverige som i en del sorgliga fall tar sina liv när strålkastarna försvinner.
Även näringslivets toppar som levt hela sitt vuxna liv i tron att de är så speciella att de verkligen förtjänar sina miljonlöner, men som i en del fall märker efter pensioneringen att attraktionen låg inte hos dem utan i deras position som VD.
Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg, som precis avgått, verkar inte ha det problemet. Han verkar verkligen vara ödmjuk och ha en god och välgrundad självbild. Kanske gör det att han klarar sin nya roll som styrelseordförande i BP. Det blir intressant att se. Kanske borde man söka upp gamla ledare som är pensionerade och fråga dem hur det är att vara längst framme, längst upp. Det är kanske inte så lätt som vi andra tror. Men att arbeta på sin egen självinsikt med målet att inse vem jag egentligen är leder nog alltid till mer upplevd lycka. Det är min övertygelse. Det funkar oavsett om man är stjärna eller ej.
Mitt nya tränings- redskap är en cykel. Kostar en del men inte mycket mer än ett årskort på SATS. Fullt anpassad för mitt behov att långsamt och monotont utan annan störande stimulans än Guds underbara natur swischa genom landskapet i hög fart.
