4 olika kommunikationsstilar – viktigt att förstå i projekt

På en projektledarkurs för några år sedan fick jag lära mig fyra olika kommunikationsstilar.
De är:Fyra kommunkationsstilar

Man kommer fram till dessa fyra kommunikationsstilar genom att definiera två dimensioner. Den första dimensionen är från social(bryr sig i första hand om relationer) till saklig(fokuserar på fakta).

Den andra dimensionen är från stödjande till drivande. En stödjande person månar om förankring och att alla skall delta. De vill att hela organisationen ska vara se nyttan och vill att alla skall ta ett aktivt ägandeskap. En drivande person önskar framförallt förändringar. De är proaktiva och vill få fram beslut och resultat. De är otåliga och väntar inte in hela gruppen utan de går före.

Lägger man ut det skapas fyra olika sektorer och därmed fyra stilar/persontyper:

Vänskapliga(gröna enligt DISC) personer är stödjande och sociala. De vill att alla skall trivas och är mån om att alla är delaktiga. De bjuder in och tar hand om nya medlemmar och vill gärna bjuda på fika och ordna fester – enda hindret för dem är att hitta en bra anledning. De lägger stor vikt vid att alla trivs och mår bra. De brister ifall omsorgen om andra blir alltför stor och om deras omsorg går förhindrar tydlighet och resultatfokus.

Uttrycksfulla(gula enligt DISC) personer syns och tar plats och kan uppfattas som om de tycker att de är världens centrum. De har ett extrovert lärande eftersom de lär sig själva och får insikter genom att beskriva problemet för någon som lyssnar. De generaliserar ofta och är ofta bra på att se samband ur ett helhetsperspektiv. De tror att de är bra på strategifrågor, fast eftersom de ofta har många ideer hittar nya strategier hela tiden så stämmer det inte.

Ofta förstärker de en berättelse för att nå önskad effekt. Omgivningen uppfattar det beteendet som lite falskt, men det tycker de inte själva för de är inte så noga med detaljer. Deras styrka är visioner, de är bra på att övertyga och sälja in ideer och skapa engagemang. De är bra på att driva på förändring och de försöker föra in nya tankar och idéer. De är inte så bra på att göra det sista som krävs för att slutföra ett projekt. I det läget har de istället ofta bytt fokus till nästa projekt. De tar ofta snabba beslut men det går också snabbt för dem att ändra redan tagna beslut.

Pådrivande(röda enligt DISC) personer driver projekt med liten hänsyn till det mellanmänskliga. De gillar att sitta i förarsätet och styra själv, i alla fall över ett område som de kan betrakta som sitt.  Om de inte får sitt eget område att styra över så är de inte alls med i projektet utan redan på väg till något annat. Man kan se ett sånt mönster hos Göran Persson, vår före detta statsminister. Redan på 70-talet kom han kom in i riksdagen men övergav riksdagsarbetet efter en mandatperiod och återvände till Katrineholm där han senare blev kommunalråd. I Katrineholm kunde han styra själv. Efter att Göran avgått som partiledare blev han inte kvar i Stockholm utan flyttade tillbaka till Sörmland igen för att som ägare till en skogsfastighet kunna styra själv.

Om man vill få en pådrivande person mer motiverad i projektet skall man säga ”det vore bra för din karriär”. De har svårt att passa in i rollen som endast teammedlem och behöver en uppgift eller ett område de kan styra över själva.

Analytiska(blå enligt DISC) personer gillar att skapa struktur och ordning. De är de som läser alla bilagor i utskickade mail, och de kan ofta inte förstå varför inte alla andra gör detsamma. De skapar ofta strukturer vid sidan av den egentliga uppgiften. De strukturerna kan vara bra på sikt, men ofta är det för kostsamt och oftast inte nödvändigt. De anser oftast att de inte är klara. De blir nämligen aldrig 100% klara.

Analytiska personer har ett i huvudsak inåtriktat lärande. De vill vara ifred när de lär sig själva. De lär sig genom att hämta fakta från böcker och andra källor. Analytiska kan uppfattas som tysta och inte delaktiga, men när de får utrymme och uttalar sig är det oftast genomtänkt. Om en analytiskt person tar ett beslut så ligger det fast och ändras inte i första taget. Problemet är att det är svårt att ta beslut för det finns ju alltid ytterligare en aspekt som man borde undersöka och ta hänsyn till.

Vilken persontyp är du?
De flesta upplever själva att de är en kombination av de fyra persontyperna. Det är normalt att man har olika stil i familjen, på arbetet och ibland sina vänner. Man kan även byta stil när man blir stressad. 

Personer i din omgivning upplever att du stämmer överens med en av persontyperna och de bestämmer sig ofta inom några sekunder. Några personer gillar överhuvudtaget inte modellen för att den är inte tillräckligt exakt.

Jag själv uppfattas av omgivningen som social, ofta uppe till höger bland de uttrycksfulla. I vissa tillfällen är jag pådrivande och i jobbet är min uppgift till stor del analytisk, men jag tar ofta hjälp av andra mer sakliga och detaljkunniga kollegor som jag samarbetar med.

Annan kommunikationsstil i stressade situationer
Många byter till en annan stil när man upplever stress. Skillnaden kan vara stor. En uttrycksfull kan bli analytisk och börja analysera det underliggande problemet till att projektet har problem och håller på att krascha. En analytisk person som upplever att det är kris kan bli pådrivande och börja dela ut order till sin omgivning. Omgivningen blir mycket förvånad och osäker och vet inte hur de skall reagera om skillnaden i stressade situationer är stor.

Paradox
Modellen hjälper mig att förstå och acceptera andras beteende och jag kan anpassa min kommunikation. Jag blir mer tolerant när jag inser att det finns andra synsätt som egentligen är lika naturliga och självklara för andra. Oftast de flesta flesta med. Paradoxalt agerar och reagerar vi oftast precis tvärtom. Omedvetet förutsätter vi att andra personer i omgivningen är precis som oss och tänker på samma sätt. Det finns en bok som heter ”Omgiven av idioter!” som beskriver hur det kan kännas.

Situationsanpassad kommunikation
Det ideala är att man kan anpassa sitt beteende och sin kommunikation beroende på den man möter och den situation man befinner sig i.


Läs mer:

PowerPoint – How to present and convince your audience!

 

En mer utvecklad modell för personprofiler som jag lärt mig senare finns beskriven på denna sida

Det är ingen ide att söka något som man inte redan funnit

Jag läste en utmanande bloggpost med ovanstående titel. Det är en sanning som jag hört några gånger, även om det inte varit så här mycket klartext.

”Längtan efter strapatser är ingenting annat än en barnslighet, ett uttryck för oron hos dem som inte har hittat sin plats i livet; trötthetskänslan som följer på ansträngningar dövar tillfälligt hans ängslan. Det är ingen lämplig attityd för den sanne resenären/…/ Det finns också en annan vanföreställning som det kan vara på sin plats att undanröja; den gäller det så kallade sökandet. Missförstå mig inte, men i viss mening är det ingen idé att söka något alls som man inte redan funnit.

Jag har i olika världsdelar träffat på alltför många sökare på drift, unga män och kvinnor som hade gjort bäst i att lyssna till Emersons ord: ’ Den som reser för att bli road eller för att finna något som han inte för med sig, reser bort från sig själv och blir gammal redan som ung bland gamla ting. I Thebe, i Palmyra har hans vilja och tanke blivit gamla och förfallna som de. Han för ruiner till ruiner’” (Hylinger 1986, 24-25).

“En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice  ”och när som helst — när man tittar ut genom fönstret, när man går  över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro” (Hylinger 1988, 33)

“En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice  ”och när som helst — när man tittar ut genom fönstret, när man går  över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro” (Hylinger 1988, 33).

http://www.owewikstrom.se/2012/09/det-ar-ingen-ide-att-soka-nagot-som-man-inte-funnit-hylinger/

 

 

Igår hände nåt dramatiskt i mitt liv…

Igår hände nåt dramatiskt i mitt liv. Min allra djupaste låsning från min barndom släppte och jag blev fri från det som drivit på mig, utan min kontroll, hela mitt 45-åriga liv.

Jag växte upp i det som för mig var en dysfunktionell familj där min mamma inte hade förmåga att se och möta mig fullt ut när jag var ett litet barn. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett min mamma ”gulla” med en bebis i famnen. Hon saknar kanske den förmågan. Jag fick nog mina sår tidigt i livet. Hur tidigt vet jag inte. Kanske vid mina första kontaktförsök med mamma eller när jag var 1½ år och fick en lillasyster. Nu har jag har faktiskt förlåtit och jag accepterat att min mamma var sådan då. Hon ville säkert vara något helt annat för oss barn och hade nog själv en ännu svårare barndom. Min mamma gjorde nog så gott hon kunde. Jag är inte arg på henne och detta är som sagt min uppfattning. Om det är den objektiva sanningen vet jag inte. Det är min sanning och den fungerar för mig och hjälper mig att idag ta kontroll över mig själv och mina behov.

Det som händer med en baby som inte upplever kontakt är många saker, men en är att barnet utvecklar en specialitet, det gör sig lite speciell, för att få förmåner, uppmärksamhet och bekräftelse från sin omgivning. Jag gjorde det, för det fanns inget annat val för mig. När jag började på dagis vidareutvecklade jag den förmågan att vara speciell. Jag fick också tidigt förmåner som bekräftade min bild av att jag var speciell. På dagis gick jag fritt mellan avdelningarna. Det gjorde nästan ingen annan. Jag gick själv in i köket och talade med matmor. Hon blev min egen vän. Jag var nog väldigt lillgammal och jag tror att mamma och min omgivning säkert hejade på mig och tyckte jag var duktig.

Redan innan 3 års ålder gick jag från min avdelning till bebis-avdelningen och kontrollerade att fröknarna tog hand om min lillasyster. Det var nog för mycket ansvar för tidigt. Jag fick  själv aldrig den närhet av min mamma på det sätt som just jag behövde. Det har jag sedan saknat hela livet. I hela livet har jag drivits av detta behov. Behovet är sååå stort. Min terapeut sträckte en gång ut armarna för att jag med armarna skulle visa storleken på mina behov. Jag sa att mina behov är lika stora som Stockholms stad. Det rymdes verkligen inte mellan några armar. Sååå stora var mina behov.  Igår gjorde jag ett genombrott och nu är behoven mycket, mycket mindre och jag känner verkligen att jag klarar av att hantera dem.

Jag inser att jag har haft en drift mot att söka närhet och gemenskap med andra människor, främst kvinnor, för att kompensera det jag inte fick som barn av min mamma. Denna drift har dessutom varit så stark och dominerande i mitt liv att jag inte haft förmåga att se och uppleva de fina signalerna som finns i all mänsklig kommunikation och i relationer.

Det finns även positiva sidor av mitt behov. Jag har blivit en fena på att hitta sätt att få bekräftelse och kärlek och jag har haft tur. Turen att ha träffat och gift mig med en mycket kärleksfull kvinna. Ni kan inte förstå hur mycket, eller ens ana hur mycket det betytt för mig att leva i hennes stora varma kärlek i snart 20 år. Vi träffades i kyrkan och tron fyller också ett stort och livsnödvändigt behov hos mig.

Igår på gruppterapin i kursen, efter bara 13 veckors terapi fick jag insikt om ovanstående fullt ut. Jag har redan de senaste veckorna förstått vissa delar av det, men igår gick jag liksom i mål. Det är en stor glädje i det. Mitt liv kommer att bli annorlunda nu hädanefter, men den allra första reaktionen och den största chocken var att äta lunch med tre andra gruppmedlemmar. Jag såg då tydligt, för första gången, hur illa jag betedde mig. När den starka låsningen från min barndom var borta fanns det plötsligt mycket annat som blev tydligt. Jag insåg hur ofta jag igår  snackade tomt rakt ut i luften, utan att någon egentligen lyssnade. Hur lite jag egentligen valde att ta in de andra människornas signaler.

Det är verkligen skrämmande. Tänk att jag varit sån varje gång jag känner mig otrygg. Hu så hemskt! Hur kan någon stå ut med en person som uppför sig som mig? Kanske beror det på att jag har utvecklat en viss förmåga att se och bekräfta andra. Jag har lättare än många andra att tala om min känslor. Jag har insett tidigare, för en månad sedan, att detta beteende, att se och bekräfta andra, är ett uttryck för mitt eget behov av att bli sedd. Även det för att kompensera brister i min barndom. Min önskan har hela tiden varit att mina vänner skulle se mig. Det har de gjort, fast ganska lite, och jag har lärt mig att förstå att jag också varit väldigt otydlig med mitt behov. Det har inte varit så lätt att gissa vad mitt verkliga behov var. Jag har ju inte själv varit medveten om det och än mindre uttryckt mitt behov.

Varför skriver jag det här? För att många har liknande upplevelser från din barndom och de har liksom jag själv letat efter svaret i många år, köpt och läst många böcker om psykologi och andlighet, men ändå inte fått ordning på sin oro eller sin nedstämdhet/depression.

Många andra har också sår som driver deras beteende i vissa situationer. Såren gör att man ser världen genom smutsiga glasögon, som smutsats ned av tidigare upplevelser. En annan sak som jag lärt mig på kursen är att fullt ut förstå mina verkliga grundläggande och ofta enkla behov.

Märkligt nog fick jag ett massmejl för fem dagar sedna med en film som handlar om det här av min vän Lollo. Se den gärna.

Nu har jag i alla fall hittat min väg. Gestaltterapi är perfekt för mig, men tro inte att det varit enkelt. Tro inte att jag sluppit motstånd. Många runt omkring mig varnat mig för terapi, eller i alla fall terapi på djupet. De varnar mig för att jag skall fastna. Fast egentligen är det tvärtom. Det är bara genom att jag inte tidigare har sökt och fått hjälp som jag har varit fast.

Även du har ditt val. Det är väl det som livet handlar om. Människan har full rätt att välja. Man kan välja att ta sig själv på allvar och ta sig an sina problem. Då kan man få hjälp att läka de sår man fått under uppväxten. Gör det. Ta hand om dig själv. Sök hjälp. Den finns. Jag själv kommer t.ex. att ägna mycket tid åt att försöka coacha andra till att ta hand om sig själva. Det känns som en viktig livsuppgift för mig (allt annat känns ganska oviktigt just nu). Någon kanske tycker att jag gör fel som publicerar detta inlägg. Kanske leder det till att jag inte får den karriärutveckling jag annars hade fått. Jag tänker att om detta inlägg leder till att EN person tar sitt liv på allvar och söker hjälp så räcker det för mig. Det är viktigare än karriären för mig.

Tänk att jag fick mitt genombrott igår. Tänk att jag har sluppit ur mitt STORA behov och mitt jagande efter att tillfredsställa det. Det kunde jag aldrig tänka mig. Jag trodde att jag skulle få dras med det öppna såret hela livet. Det känns som om livet vann.

Lyft på locket och kom ut ur boxen, våga mer som Anna Anka och Zlatan

Anna AnkaAnna Anka och Zlatan Ibrahimovic är veckans svenskar. Zlatan är på toppen av sin karriär och har gjort sitt femte mål i sin femte match för Barcelona. Uppståndelsen är stor.

Uppståndelsen är också stor kring Anna Anka. Om henne kan man säga mycket men ibland allt det hon säger och det hon gör finns det viktiga tankar.

Hon menar i en DN-TV-intervju att vi svenskar borde lyfta på locket och komma ut ur boxen och våga vara de vi egentligen är.

Zlatan

Zlatan och Anna får mycket kritik för sitt sätt att vara. De liknar varandra i det att de inte skäms för sig själva. De vågar vara sig själva. Tydligen finns det många svenskar som inte klarar av det. De tillåts liksom inte vara de är. De möter hårt motstånd i Sverige. Både Anna och Zlatan har jobbat hårt och har nått stora framgångar i sina liv.

Anna är född och uppvuxen under tuffa förhållanden på barnhem från början och Zlatan växte upp i invandrarkvarter i Malmö. Det är fantastiskt att de lyckats som de gjort. Ingen blir dock profet i sin hemstad, det gäller båda men är extra tydligt med Zlatan.

Jag lyfter på hatten för deras livsprestationer. Jag är mycket imponerad och jag fylls av respekt inför deras framgångar och jag tillåter mig att göra det utan att för den skull behöva försvara de politiskt inkorrekta uttalande och grodor som båda två gör sig skyldiga till. De gör också fel. De säger fel, liksom du och jag. Jag har jag överseende med det så länge de med sina liv är föredömen och emellanåt säger viktiga och bra saker. För de gör de också.

I Sverige är vi så fruktansvärt politiskt korrekta. ”Den politiska korrektheten är överväldigande. Morgonprogrammen i många andra länder, särskilt i Nya Zeeland, har en helt annan förmåga till inkorrekthet och spänning” citat Arne Mårtensson, före detta VD för Handelsbanken, i en intervju i Dagens Industri från i fredags.

Kan det vara så att debatten och det offentliga samtalet, den fria som vi som svenskar alltid vurmar för, egentligen inte är så fri och öppen eftersom alla måste hela tiden vara så politiskt korrekta?

Så jag håller med Anna Anka från TV-intervjun. Svenskar ”Lyft på locket och kom ut ur boxen”. Tillåt dig själv och andra att lyckas. Gör ett försök. Det går faktiskt. Det är mycket bättre än att kritisera andra. Då bekämpar vi det ofta förekommande (svenska?) sättet att hålla nere varandra. Det gör verkligen inte gott för någon.

Om skammen i mitt liv

Jag har blivit utsatt för stress och särbehandling. Det påverkar mig mycket negativt, fast på något sätt gör det mig också mer klarsynt. Jag blir nedstämd, men får nya perspektiv och inser hur det är att vara utsatt och i fel sammanhang.

Barnet uttrycker sina behov. Det mest grundläggande är att det söker kontakt. Ögonkontakt, kroppskontakt eller trygghet i att föräldrarna svarar på barnets behov. Om föräldrarna inte förmår att nå verklig kontakt uppstår en skuld som utvecklas till en skamkänsla när man blir äldre. Många bär på sådan skam. Det blir en effekt av att inte ha blivit accepterad, sedd, bekräftad och omhändertagen. Allt det som det lilla barnet rätt att få.

Som vuxen med skam förmår man inte tycka om sig själv. Självkänslan blir låg, men självförtroendet kan fortfarande vara starkt. Det är olika saker. Jag vet att jag klarar av mycket på jobbet. Det ger självförtroende, men bristen på självkänsla ger sig tillkänna inom mig i alla fall.

Tidigare har min egen skam varit dold för mig. Jag tror att min situation har varit alltför otrygg för att kunna uppfatta min egen skam. Jag upplevde det tidigare som om jag inte förstod alls vad man talade om när någon talade om skam.

Skammen, eller rädslan för att möta skam, skapar blockeringar som blir ett filter. Ett filter mot att vara närvarande i nuet. Man skyr skammen som pesten och bygger ett försvar mot att ta in den. Rädslan är stor för att komma i närkontakt med egen och andras skam. Det är enklare att tala om ting eller andra ofarliga ämnen. Fast det leder inte vidare mot målet att förstå sig själv.

Vägen till förståelse av sig själv går via att andra först bli accepterad och på sikt gradvis läka såren. Först därefter kan man acceptera sig själv fullt ut. Det är därför verklig kontakt med andra är så viktig. Jag ogillar uppmaningen att ”älska dig själv”. Det är något man kan förstå mot slutet av sin läkande process. I början är det en oförståelig uppmaning som inte hjälpte alls.

Redan när jag skriver detta, bara genom att vara ärlig med situationen, så får jag kraft och styrka. Det känns som om det finns hopp om jag vågar vara ärlig.

PS.
Detta skrev jag för över tre år sedan. Nu kan jag se att jag hade börjat läkas när jag fått kontakt med andra som visade att de accepterade mig. Ärligheten i att skriva det blev en vändning. Jag har ändå inte vågat ha den publicerad förrän nu.
DS.

Sommartorpet ovan är ännu vackrare

Vi är i sommarhuset. Det är vackert. Det är skönt. Man kan enkelt komma ut i Guds natur eftersom ängarna och skogarna börjar precis utanför dörren. Allt är stilla. Inga störande människor syns till. Jag kan gå ut i bara kalsongerna på morgonen och ingen kan se mig om de inte just då kör förbi på den lilla vägen vid tomtgränsen.

Hela platsen och många andra perspektiv är raka motsatsen mot hur det är i vår bostad i Sickla strax utanför tullarna i Stockholm. Bilden i toppen på sidan visar lite av gården utanför sommartorpet. Vi äger också 1 hektar mark med lite skog och ängsmark. Läget är ostört. Det är vårt kungarike på sommarhalvåret. Vi har det som bas i 2-3 månader per år.

Det känns som om kraften och styrkan som vi uppfylls av kommer ur dessa motsatser. Och det känns fint att längta till Stockholm som jag skrev i förra inlägget.

Världens största SOA-projekt?

För några år sedan lyssnade jag på ett föredrag om Microsofts IT-avdelning som sedan 2001 drivit ett imponerande SOA-projekt(Alchemy) för deras egna interna system och applikationer. Erfarenheterna som redovisas gäller även idag för många organisationer därför vill jag redovisa dem igen.

Microsoft började med att på ett halvår exponera webbtjänster från fem av deras stuprörssystem som Siebel för CRM mm och bygga en gemensamt  användargränssnitt för alla dessa system. På det sättet kunde man minska utbildningstiden för att lära sig applikationerna och även arbetstiden som gick åt för att växla mellan applikationerna och manuellt kopiera information dem emellan. Man räknar med att varje anställd tjänat 2 timmar per vecka i snitt på systemet och eftersom man är 17 000 anställda så blir det en hel del tid intjänat. 34 000 timmar/vecka vilket blir en massa miljarder i intjänade bucks.

Om man är utvecklare och vill anropa en tjänst så är målet att Alchemy skall extrahera bort all komplexitet och göra det enkelt för utvecklaren. Anropet görs mot ett namngivet system men allt som händer på vägen är dynamiskt och samtliga anrop loggas i detalj. I början hade man 100 k anrop per dag och nu är man uppe i 1 miljon anrop. Loggdatabasen fylls på med ytterligare 10 Gb data på sex timmar. Ungefär den mängden data analyseras och flyttas till en datawarehouselösning. I den bygger man en kub med 83 dimensioner som ger informeration om allt möjligt, mest prestanda och ifall man uppfyller de hårda SLA(Service Layer Agreement) som finns. Efter analysen kastar man det mesta av dessa 10 Gb, men ändå, tänk att logga allt. Verkligen kraftfullt.

Varje anrop kontrolleras avseende på säkerhet och konfiguration. Det är svårt att styra en så stor park med servrar. Att få ut gällande konfiguration är en utmaning. Den anropande tjänsten börjar därför med att kolla om det finns ny konfiguration för anropande delar, om det finns laddas det ned automatiskt, sedan sker anropet, eventuellt i flera steg, för varje steg läggs en säkerhetsidentitet till, så att man slutligen kan avgöra rättigheterna och garantera att ingen obehörig får access. Som sista steg laddar man ner konfiguration för tjänsten också och sedan körs anropet. Det måste kräva en enorm datorpark, alla dessa servrar som bara används för infrastrukturen innan själva anropet, men eftersom man har som krav att det skall vara enkelt med maximal kontroll i kombination så är det en intressant lösning.

Konfigurationsstödet innebär att man centralt kan slå av så att en av de 105 system som anropar tjänster inte längre tillåts göra det, eller att hälften av anropen till en viss tjänst skall omdirigeras till en ny server. Väldigt imponerande och jag kommer inte ens ihåg hälften av vad som sas.

Idag tar det 2 minuter för utvecklaren att installera stöd för Alchemy. Tidigare krävdes det 20 minuters programmering för att använda Alchemy. 20 minuter upplevdes som otroligt lång tid. Systemet fick dåligt rykte därför(man har inte haft problem, bara totalt 30 min downtime på de centrala delarna av systemet sedan våren 2003) och man har därför centralt inom IT beslutat sig för att överge Alchemy för ett nytt system kallat ”Rome”. Huvudorsaken för det är att det nya kommer att vara ännu enklare för utvecklarna att använda och därigenom få ännu mera genomslag inom organisationen. Det finns nästan inga som svårare att övertyga än ”högt betalda” programmerare. Målet är att det skall ta 30 sekunder att lära sig hur man anropar en tjänst. Inte mer. Det är inte en lösning att någon hög chef ger order om vilka system som skall användas. Det måste vara lätt, mycket lätt, för att användas mycket och i många sammanhang.

Det andra rådet man gav är att man måste ha högsta ledningens stöd. De måste vara insatta. SOA handlar inte om teknik; Det handlar om företagande. Om man inte har högsta ledningens verkliga stöd så bör man lägga ner projektet. Annars fungerar det inte. Problemen som uppkommer, och de kommer, måste kunna hanteras. Hela organisationen måste stå bakom förändringen, åtminstone hela ledningen.

Entreprenörsandan växer – ett bra tecken

Det finns bara två typer av konjunktur, högkonjunktur och ny-konjunktur. Så tycker en entreprenörssjäl som jag. Lågkonjunktur och den världssynen som det förmedlar är bara för ”loosers”. Idag fick jag ett härligt tecken på detta via min mejl/Facebook.

Ivan Daza skickade ett meddelande till medlemmarna i E N T R E P R E N E U R S  of  S W E D E N.

——————–
Ämne: Imorgon torsdag en oväntad mediaimpact för lilla oss.

För några veckor sen var arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin på besök på Blatteförmedlingen. Han fick höra hur vi kan fixa 50 000 jobb och om entreprenörshandboken där vi intervjuat 30 av landets främsta blatteentreprenörer.

Imorgon torsdag är Ivan med i Draknästet och presenterar en global miljöskola med namn Planet Institute. Direkt efter är jag med i SVT Debatt om den skenande arbetslösheten bland ungdomar. Där kommer motmedel och lösningar presenteras.

Ha en skön vardagskväll och kom ihåg – Livet blir exakt vad du gör det till.
——————–

Härlig slutkläm, eller hur!

En IT-arkitekts perspektiv

Nej, det här är ingen företagsblogg om datateknik, inte heller en reklamblogg för det bolag som jag arbetar på! Det är en personlig blogg om allt som intresserar mig. Jag ogillar den bild som finns av de som arbetar med IT och tänker försöka visa att man inte alls är en nörd som bara håller på med en sak bara för att man arbetar med IT.

Ungefär en tredjedel av mig är mitt intresse för teknik och systemarkitektur och minst en tredjedel av inläggen kommer att vara inom mitt professionella område. Mitt område är faktiskt intressant och handlar mycket om människor och teambuilding, även om datatekniken är grunden i de projekt som jag är engagerad i professionellt.

Jag blev inspirerad till att starta bloggen av Karolina Lassbo (glamourprinssessan). Hon höll ett bra föredrag om bloggandet på en konferens. Tänk bara att som jag får betalt för att träffa och lyssna på Karolina på en konferens. Jag tjänade nog mer den timmen jag lyssnade på henne än vad Karolina gjorde. Det är inte rättvist egentligen.

En tredjedel av mig är mitt intresse för människor, psykologi och ”mjuka sidor”. Det är svårt med det ingår i arkitektrollen och IASA, en branschorganisation, kallar området ”Human Dynamics”.

Jag har lärt mig en del inom området genom att gå kurser, dels genom coachingutbildning och praktik och dels genom att jag utbildat mig till certifierad Scrum Master och praktiserat detta. Människor är intressanta. När jag i ett samtal kommer fram till orden, bakom orden, och man får tala om det som verkligen berör människor på djupet.

Vi svenskar undviker verklig närhet, enligt Fredrik Lindströms program, så ur den aspekten känner jag mig osvensk. Jag vill ha en annan ordning.

Arkitektrollen ifrågasätts

Det pågår en debatt om arkitektrollen och försöken att definiera rollen. Den angrips från Agile-förespråkare som  som i detta ett inlägg kallat Skolan för arkitektur

Utdrag: Jag är övertygad om att det finns många som kallar sig
arkitekter som i själva verket fungerar som arkitekturcoacher, speciellt
bland personer som omfattar agila värderingar; som skapar god matjord
för det samarbete som vi så förtvivlat behöver för lyckade
projektresultat. Men den stora arkitektmassan kommer att titulera sig
“certifierad arkitekt” och tyvärr tolka detta som ett mandat att fungera
som expert och av andra kräva att behandlas som en sådan…

Mina reflektioner:

1. Arkitekten som expert
Jag håller helt med om mycket. En arkitekt som med hög svansföring skall ta alla beslut rörande arkitektur är helt fel för projektet. Det blir snarare ett hinder. Däremot om utvecklarna delat upp sig i två läger och tycker olika, då tycker jag att arkitekten kan vara med och lösa upp knuten och i några fall bestämma vilken väg man skall välja bland de två. I din coachroll så saknar jag just denna aspekt; att ytterst vara ansvarig för besluten. Jag anser att arkitektrollen skall vara delegerande/stödjande för de som arbetar som lösningsarkitekter.

2. Perspektivet är alltför begränsat till utvecklingsprojekt
Problemen som jag ser i branschen finns inte alltid inne i ett utvecklingsprojekt. Arkitektrollen är större än bara ett visst utvecklingsprojekt. Om jag granskar min erfarenhet så är vanligt att de verkliga hindren för att få ett gott resultat ligger utanför själva utvecklingsprojektet.

I övrigt tycker jag att det är synd att vissa arbetsuppgifter skulle uppfattas som “finare” än andra. Det tycker inte jag. Alla är lika viktiga. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra. Däremot tycker jag att vissa frågor intresserar mig och har alltid intresserat mig. Jag märker också att jag är bättre på dem än många andra, men även här har jag också föredömen/mentorer som är bättre och som jag lär mig av. Sedan att dessa uppgifter är “högre” upp i värdekedjan är bara ett lyckligt sammanträffande för mig.

Jag satsar numera på arkitektrollen med inriktning på VA(verksamhetsarkitektur) och tjänstebaserad arkitektur(SOA). Därutöver vill jag speciellt ägna mig åt frågor som kallas “Human Dynamics” inom IASA och jag hoppas att jag kan bli respekterad för det valet på samma sätt som jag respekterar andra som gjort andra val.

Har du i din roll problem med att respektera det?