How to start my day?

These are questions I’ve started using every morning.
1. What am I so grateful for? Love and being inspired today.
2. Who do I love? My family and friends
3. Why am I so happy? I feel it as if I have more impact on people around me for every week.
4. What am I committed to? My passion. My new project net4talents.com and finishing my old contract to deliver a CRM-system to a client.
5. How committed am I? My passion 100%. Finishing 20%.
6. What is my intention today? To clear the table and finish the old contract.
7. What is my wish? To be more loving to everyone I meet. To give back what I have received.
8. Why am I here? To find my passion in life, live it 100% and help others find there’s.

I learnt this routine from this video https://www.youtube.com/watch?v=vL1SP5UbRAU

Människor är skapta för att älskas – prylar för att utnyttjas

Citat

Människor är skapta för att älskas. Prylar är skapta för att utnyttjas. Kan en del av våra problem bero på det motsatta, att prylar älskas och människor utnyttjas?

Detta cirkulerar på Facebook. Vem skrev detta frågade någon? Ett förslag var Augustinus, men det var tydligen en fri översättning av ett amerikanskt vykort.

Gjorde en sökning på Google för att se om någon skrivit nåt liknande. Resultatet blev 2 nyandliga, en kristen, en livscoach och ett marxistiskt inlägg. Dessutom en referens till bloggen ”Det klokaste som sagts” och en fråga ”Är du tillsammans med en psykopat?”

Ingen skrev om vårt beroende till prylar. En skrev om att älska sig själv. Två skrev om att utvecklas som människa. Tre skrev om att utnyttjas. En skrev om att älska Gud och om Jesus.

Det mest överraskande är rädslan för att utnyttjas av en psykopat. Anledningen är nog ordet utnyttjas. Rädsla för att utnyttjas är stark i vår tid. Visst, det vore det hemskt, men jag undrar hur vanligt det egentligen är? Hur många i din närhet har råkat ut för sexuellt utnyttjande och psykopater egentligen?

Vågar vi inte uttrycka kärlek för rädslan för att det kan missförstås? I skolan kan lärare bli anmälda. På jobbet kan det misstolkas. Det krävs mod för att vara kärleksfull.

Frågan om vi är skapta för att älska alla medmänniskor berör mig. Jag har sökt mig till  sammanhang utanför familjen där det finns, eller i alla fall borde finnas. Det har lett mig till körer, till en tro, till självhjälpsgrupper och till nya kompisgäng. Ibland har det lett till besvikelser, men ofta har jag hittat fram. I alla fall periodvis. Jag gillar att vara med och vill bidra i såna sammanhang. För det är bara i såna mindre grupper vi kan prova att visa kärlek till alla andra medmänniskor.

Nu när jag först berörts av och sedan arbetat med denna text fastnar den i minnet. Internet minns för evigt. Nu är det bara att försöka leva mer enligt uppmaningen. Människor är skapta för att älskas!

Det är ingen ide att söka något som man inte redan funnit

Jag läste en utmanande bloggpost med ovanstående titel. Det är en sanning som jag hört några gånger, även om det inte varit så här mycket klartext.

”Längtan efter strapatser är ingenting annat än en barnslighet, ett uttryck för oron hos dem som inte har hittat sin plats i livet; trötthetskänslan som följer på ansträngningar dövar tillfälligt hans ängslan. Det är ingen lämplig attityd för den sanne resenären/…/ Det finns också en annan vanföreställning som det kan vara på sin plats att undanröja; den gäller det så kallade sökandet. Missförstå mig inte, men i viss mening är det ingen idé att söka något alls som man inte redan funnit.

Jag har i olika världsdelar träffat på alltför många sökare på drift, unga män och kvinnor som hade gjort bäst i att lyssna till Emersons ord: ’ Den som reser för att bli road eller för att finna något som han inte för med sig, reser bort från sig själv och blir gammal redan som ung bland gamla ting. I Thebe, i Palmyra har hans vilja och tanke blivit gamla och förfallna som de. Han för ruiner till ruiner’” (Hylinger 1986, 24-25).

“En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice  ”och när som helst — när man tittar ut genom fönstret, när man går  över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro” (Hylinger 1988, 33)

“En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice  ”och när som helst — när man tittar ut genom fönstret, när man går  över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro” (Hylinger 1988, 33).

http://www.owewikstrom.se/2012/09/det-ar-ingen-ide-att-soka-nagot-som-man-inte-funnit-hylinger/

 

 

Lyft på locket och kom ut ur boxen, våga mer som Anna Anka och Zlatan

Anna AnkaAnna Anka och Zlatan Ibrahimovic är veckans svenskar. Zlatan är på toppen av sin karriär och har gjort sitt femte mål i sin femte match för Barcelona. Uppståndelsen är stor.

Uppståndelsen är också stor kring Anna Anka. Om henne kan man säga mycket men ibland allt det hon säger och det hon gör finns det viktiga tankar.

Hon menar i en DN-TV-intervju att vi svenskar borde lyfta på locket och komma ut ur boxen och våga vara de vi egentligen är.

Zlatan

Zlatan och Anna får mycket kritik för sitt sätt att vara. De liknar varandra i det att de inte skäms för sig själva. De vågar vara sig själva. Tydligen finns det många svenskar som inte klarar av det. De tillåts liksom inte vara de är. De möter hårt motstånd i Sverige. Både Anna och Zlatan har jobbat hårt och har nått stora framgångar i sina liv.

Anna är född och uppvuxen under tuffa förhållanden på barnhem från början och Zlatan växte upp i invandrarkvarter i Malmö. Det är fantastiskt att de lyckats som de gjort. Ingen blir dock profet i sin hemstad, det gäller båda men är extra tydligt med Zlatan.

Jag lyfter på hatten för deras livsprestationer. Jag är mycket imponerad och jag fylls av respekt inför deras framgångar och jag tillåter mig att göra det utan att för den skull behöva försvara de politiskt inkorrekta uttalande och grodor som båda två gör sig skyldiga till. De gör också fel. De säger fel, liksom du och jag. Jag har jag överseende med det så länge de med sina liv är föredömen och emellanåt säger viktiga och bra saker. För de gör de också.

I Sverige är vi så fruktansvärt politiskt korrekta. ”Den politiska korrektheten är överväldigande. Morgonprogrammen i många andra länder, särskilt i Nya Zeeland, har en helt annan förmåga till inkorrekthet och spänning” citat Arne Mårtensson, före detta VD för Handelsbanken, i en intervju i Dagens Industri från i fredags.

Kan det vara så att debatten och det offentliga samtalet, den fria som vi som svenskar alltid vurmar för, egentligen inte är så fri och öppen eftersom alla måste hela tiden vara så politiskt korrekta?

Så jag håller med Anna Anka från TV-intervjun. Svenskar ”Lyft på locket och kom ut ur boxen”. Tillåt dig själv och andra att lyckas. Gör ett försök. Det går faktiskt. Det är mycket bättre än att kritisera andra. Då bekämpar vi det ofta förekommande (svenska?) sättet att hålla nere varandra. Det gör verkligen inte gott för någon.

Om skammen i mitt liv

Jag har blivit utsatt för stress och särbehandling. Det påverkar mig mycket negativt, fast på något sätt gör det mig också mer klarsynt. Jag blir nedstämd, men får nya perspektiv och inser hur det är att vara utsatt och i fel sammanhang.

Barnet uttrycker sina behov. Det mest grundläggande är att det söker kontakt. Ögonkontakt, kroppskontakt eller trygghet i att föräldrarna svarar på barnets behov. Om föräldrarna inte förmår att nå verklig kontakt uppstår en skuld som utvecklas till en skamkänsla när man blir äldre. Många bär på sådan skam. Det blir en effekt av att inte ha blivit accepterad, sedd, bekräftad och omhändertagen. Allt det som det lilla barnet rätt att få.

Som vuxen med skam förmår man inte tycka om sig själv. Självkänslan blir låg, men självförtroendet kan fortfarande vara starkt. Det är olika saker. Jag vet att jag klarar av mycket på jobbet. Det ger självförtroende, men bristen på självkänsla ger sig tillkänna inom mig i alla fall.

Tidigare har min egen skam varit dold för mig. Jag tror att min situation har varit alltför otrygg för att kunna uppfatta min egen skam. Jag upplevde det tidigare som om jag inte förstod alls vad man talade om när någon talade om skam.

Skammen, eller rädslan för att möta skam, skapar blockeringar som blir ett filter. Ett filter mot att vara närvarande i nuet. Man skyr skammen som pesten och bygger ett försvar mot att ta in den. Rädslan är stor för att komma i närkontakt med egen och andras skam. Det är enklare att tala om ting eller andra ofarliga ämnen. Fast det leder inte vidare mot målet att förstå sig själv.

Vägen till förståelse av sig själv går via att andra först bli accepterad och på sikt gradvis läka såren. Först därefter kan man acceptera sig själv fullt ut. Det är därför verklig kontakt med andra är så viktig. Jag ogillar uppmaningen att ”älska dig själv”. Det är något man kan förstå mot slutet av sin läkande process. I början är det en oförståelig uppmaning som inte hjälpte alls.

Redan när jag skriver detta, bara genom att vara ärlig med situationen, så får jag kraft och styrka. Det känns som om det finns hopp om jag vågar vara ärlig.

PS.
Detta skrev jag för över tre år sedan. Nu kan jag se att jag hade börjat läkas när jag fått kontakt med andra som visade att de accepterade mig. Ärligheten i att skriva det blev en vändning. Jag har ändå inte vågat ha den publicerad förrän nu.
DS.

Paradigmskifte: Från reduktionism till helhetsperspektiv!

Nedan finns mitt svar till inlägg på maillistan för AgileSweden.org kring ”Aktiv förvaltning”.

Härligt. Nu börjar det bli något. Äntligen!

Jag har talat med Peter Tallungs om detta flera gånger och anser att han inom detta område är före sin tid. Det är bra med fler som tycker likadant. Detta borde finnas med som en del av Agile, absolut. Peter kallar det ”Aktiv förvaltning”. En svårighet ligger i att hitta en bra översättning till engelskan av det begreppet. =)

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga förutom att jag ser detta som en del av en megatrend där vi går från reduktionism mot helhetsperspektiv. Jag hörde det av en organisationskonsult, Frank Stenman på Lorensbergs organisationskonsulter i ett föredrag nyligen och det stämmer med vad jag själv upplever inom många olika områden.

Reduktionism är synsättet att saker bäst kan förstås genom att man bryter ner det i sina beståndsdelar och undersöker delarna var för sig. Exempelvis: atomen -> elektroner -> kvarkar -> strängteori

Helhetsperspektivet och dess överlägsenhet är tydligt i detta fall och ställer krav på de som skall arbeta med att utveckla en verksamhetsfunktionen (eller capability) att de vågar se helhetsperspektivet och agera därefter, fast problemet är kanske att ledningen, eller den rådande synen på verksamheten(och IT), inte tillåter sånt tänkande fullt ut.

Om Frank Stenman har rätt så kommer det tänkandet att bli mer och mer etablerat i takt med paradigmskiftet från reduktionism till helhetsperspektiv.