Igår hände nåt dramatiskt i mitt liv…

Igår hände nåt dramatiskt i mitt liv. Min allra djupaste låsning från min barndom släppte och jag blev fri från det som drivit på mig, utan min kontroll, hela mitt 45-åriga liv.

Jag växte upp i det som för mig var en dysfunktionell familj där min mamma inte hade förmåga att se och möta mig fullt ut när jag var ett litet barn. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett min mamma ”gulla” med en bebis i famnen. Hon saknar kanske den förmågan. Jag fick nog mina sår tidigt i livet. Hur tidigt vet jag inte. Kanske vid mina första kontaktförsök med mamma eller när jag var 1½ år och fick en lillasyster. Nu har jag har faktiskt förlåtit och jag accepterat att min mamma var sådan då. Hon ville säkert vara något helt annat för oss barn och hade nog själv en ännu svårare barndom. Min mamma gjorde nog så gott hon kunde. Jag är inte arg på henne och detta är som sagt min uppfattning. Om det är den objektiva sanningen vet jag inte. Det är min sanning och den fungerar för mig och hjälper mig att idag ta kontroll över mig själv och mina behov.

Det som händer med en baby som inte upplever kontakt är många saker, men en är att barnet utvecklar en specialitet, det gör sig lite speciell, för att få förmåner, uppmärksamhet och bekräftelse från sin omgivning. Jag gjorde det, för det fanns inget annat val för mig. När jag började på dagis vidareutvecklade jag den förmågan att vara speciell. Jag fick också tidigt förmåner som bekräftade min bild av att jag var speciell. På dagis gick jag fritt mellan avdelningarna. Det gjorde nästan ingen annan. Jag gick själv in i köket och talade med matmor. Hon blev min egen vän. Jag var nog väldigt lillgammal och jag tror att mamma och min omgivning säkert hejade på mig och tyckte jag var duktig.

Redan innan 3 års ålder gick jag från min avdelning till bebis-avdelningen och kontrollerade att fröknarna tog hand om min lillasyster. Det var nog för mycket ansvar för tidigt. Jag fick  själv aldrig den närhet av min mamma på det sätt som just jag behövde. Det har jag sedan saknat hela livet. I hela livet har jag drivits av detta behov. Behovet är sååå stort. Min terapeut sträckte en gång ut armarna för att jag med armarna skulle visa storleken på mina behov. Jag sa att mina behov är lika stora som Stockholms stad. Det rymdes verkligen inte mellan några armar. Sååå stora var mina behov.  Igår gjorde jag ett genombrott och nu är behoven mycket, mycket mindre och jag känner verkligen att jag klarar av att hantera dem.

Jag inser att jag har haft en drift mot att söka närhet och gemenskap med andra människor, främst kvinnor, för att kompensera det jag inte fick som barn av min mamma. Denna drift har dessutom varit så stark och dominerande i mitt liv att jag inte haft förmåga att se och uppleva de fina signalerna som finns i all mänsklig kommunikation och i relationer.

Det finns även positiva sidor av mitt behov. Jag har blivit en fena på att hitta sätt att få bekräftelse och kärlek och jag har haft tur. Turen att ha träffat och gift mig med en mycket kärleksfull kvinna. Ni kan inte förstå hur mycket, eller ens ana hur mycket det betytt för mig att leva i hennes stora varma kärlek i snart 20 år. Vi träffades i kyrkan och tron fyller också ett stort och livsnödvändigt behov hos mig.

Igår på gruppterapin i kursen, efter bara 13 veckors terapi fick jag insikt om ovanstående fullt ut. Jag har redan de senaste veckorna förstått vissa delar av det, men igår gick jag liksom i mål. Det är en stor glädje i det. Mitt liv kommer att bli annorlunda nu hädanefter, men den allra första reaktionen och den största chocken var att äta lunch med tre andra gruppmedlemmar. Jag såg då tydligt, för första gången, hur illa jag betedde mig. När den starka låsningen från min barndom var borta fanns det plötsligt mycket annat som blev tydligt. Jag insåg hur ofta jag igår  snackade tomt rakt ut i luften, utan att någon egentligen lyssnade. Hur lite jag egentligen valde att ta in de andra människornas signaler.

Det är verkligen skrämmande. Tänk att jag varit sån varje gång jag känner mig otrygg. Hu så hemskt! Hur kan någon stå ut med en person som uppför sig som mig? Kanske beror det på att jag har utvecklat en viss förmåga att se och bekräfta andra. Jag har lättare än många andra att tala om min känslor. Jag har insett tidigare, för en månad sedan, att detta beteende, att se och bekräfta andra, är ett uttryck för mitt eget behov av att bli sedd. Även det för att kompensera brister i min barndom. Min önskan har hela tiden varit att mina vänner skulle se mig. Det har de gjort, fast ganska lite, och jag har lärt mig att förstå att jag också varit väldigt otydlig med mitt behov. Det har inte varit så lätt att gissa vad mitt verkliga behov var. Jag har ju inte själv varit medveten om det och än mindre uttryckt mitt behov.

Varför skriver jag det här? För att många har liknande upplevelser från din barndom och de har liksom jag själv letat efter svaret i många år, köpt och läst många böcker om psykologi och andlighet, men ändå inte fått ordning på sin oro eller sin nedstämdhet/depression.

Många andra har också sår som driver deras beteende i vissa situationer. Såren gör att man ser världen genom smutsiga glasögon, som smutsats ned av tidigare upplevelser. En annan sak som jag lärt mig på kursen är att fullt ut förstå mina verkliga grundläggande och ofta enkla behov.

Märkligt nog fick jag ett massmejl för fem dagar sedna med en film som handlar om det här av min vän Lollo. Se den gärna.

Nu har jag i alla fall hittat min väg. Gestaltterapi är perfekt för mig, men tro inte att det varit enkelt. Tro inte att jag sluppit motstånd. Många runt omkring mig varnat mig för terapi, eller i alla fall terapi på djupet. De varnar mig för att jag skall fastna. Fast egentligen är det tvärtom. Det är bara genom att jag inte tidigare har sökt och fått hjälp som jag har varit fast.

Även du har ditt val. Det är väl det som livet handlar om. Människan har full rätt att välja. Man kan välja att ta sig själv på allvar och ta sig an sina problem. Då kan man få hjälp att läka de sår man fått under uppväxten. Gör det. Ta hand om dig själv. Sök hjälp. Den finns. Jag själv kommer t.ex. att ägna mycket tid åt att försöka coacha andra till att ta hand om sig själva. Det känns som en viktig livsuppgift för mig (allt annat känns ganska oviktigt just nu). Någon kanske tycker att jag gör fel som publicerar detta inlägg. Kanske leder det till att jag inte får den karriärutveckling jag annars hade fått. Jag tänker att om detta inlägg leder till att EN person tar sitt liv på allvar och söker hjälp så räcker det för mig. Det är viktigare än karriären för mig.

Tänk att jag fick mitt genombrott igår. Tänk att jag har sluppit ur mitt STORA behov och mitt jagande efter att tillfredsställa det. Det kunde jag aldrig tänka mig. Jag trodde att jag skulle få dras med det öppna såret hela livet. Det känns som om livet vann.